en sak mindre

För ett par veckor sedan vandrade min utställning om min pappa vidare till NevaBooks i Rimforsa. Jag fick en fin liten recension från Corren även om jag vet att projektet egentligen inte håller måttet. Boken och utställningen var en kärleksförklaring till min far. Jag ville ge boken till honom i 70-årspresent och den här gången fick kvaliteten ge vika för att han skulle hinna få den i tid.

Det har varit ett väldigt turbulent och händelserikt år på många plan och för ett par veckor sedan fick jag känna på vad det faktiskt innebär att vara på väg in i den berömda väggen. Under en period har hjärnan varit så överlastad att minnet en dag gav vika. Jag hittade inte hem, mindes inte längre var jag bodde. Det var en rätt skrämmande upplevelse. Just där och då fattade jag beslutet att en sak måste bort i mitt liv. Att ge upp saker är band det svåraste som finns. Jag avskyr att inte slutföra saker, men målmedvetenheten kan ibland vara en djävul på axeln. När beslutet var fattat kändes det som ett helt berg försvann från mina axlar. 

I min lilla idébok har jag börjat plita ner tankar om ett nytt fotoprojekt. Det ska tyvärr väldigt mycket till för att jag ska beröras av bilder idag, särskilt mina egna. Ibland funderar jag över varför jag håller på. Hårddisken är full av tiotusentals bilder, och ändå har jag endast lyckats ta tre, kanske max fem bilder som har det där lilla extra och som jag verkligen vet är bra. Ett av målen med det kommande fotoprojektet är att överraska mig själv. Bilderna ska kännas ända in i benmärgen och jag tänker inte ge mig förren det blir precis så bra som jag vill att det ska bli. Hur det ska gå till vet i tusan.


 

Kommentera gärna: